This is it.
Vi ska flytta isär.
Det har inte hänt något så ni behöver inte spekulera om det.
Det är bara så att det har gått neråt jättelänge nu, vi bara bråkar & tjafsar & det går ut över barnen och energin det tar att leva med varandra fast det bara går emot hela tiden, den energin kan vi istället lägga på barnen och göra dagarna roliga för dom.
Vi har försökt laga vårat förhållande, på alla möjliga vis,
men det går inte.
Jag har väääldigt blandade känslor om detta.
Det ska bli jäkla skönt att slippa all negativitet.
Men jag är livrädd, det gör ONT i mitt hjärta.
Mina barn ska få "skilda" föräldrar.. när jag var yngre så har man inte velat nåt annat än att mamma och pappa ska flytta ihop, och nu utsätter jag mina barn för det själv..
m.m.. jag har såå mycket tankar om allt..
Våra planer är krashade, det som vi skulle göra tillsammans..
Min framtidsbild som jag har haft, har ju även Ronny varit med i.
Det har liksom varit VI i 5 ½ år nu,
det är ju hela mitt vuxna liv typ.
Vem fan är JAG utan HAN?
Hur ska JAG kunna leva utan han?
Trots allt bråk & skit så har vi gått igenom SÅ MYCKET tillsammans under dessa år,
han är min bästa vän.
Så vi har valt att göra detta nu, innan det går så långt så vi bara hatar varandra och inte kan enas om nånting, för barnens skull!
Vi måste kunna enas känner vi, vi kommer alltid ha en koppling till varandra,
våra älskade barn.
Jag vet att man aldrig vet hur framtiden kommer vara,
vem vet, vi kanske bor tillsammans om 1 år igen.
Men..
Och anledningen till att jag skriver ut det här innan jag har hunnit prata med endel i familjen & vänner,
är för att jag helt enkelt inte orkar prata med folk om det. Just nu.
Ni får tycka jag är elak eller nåt men det är enklare att skriva ut det här än att hålla på att prata med alla..
Så nu i veckan ska jag ringa massa samtal & fixa lite..
Jag är livrädd, jag kommer typ sitta ensam i min lägenhet och ruttna för resten av mitt liv, känns det som.
Att inte ha nån att prata med om dagarna, att inte kunna berätta om allt barnen gjort, allt..
jag kan ju ringa han men det blir ändå inte samma sak..
Jag har aldrig bott själv, jag & Ronny flyttade ju ihop när jag flyttade hemifrån.
Så nu måste jag lära mig att stå helt på egna ben.
Visst att jag är ensam med barn & hem typ jämt annars också,
men det kommer ändå bli helt annorlunda att BO utan han.
Nej usch det är faktiskt jobbigt,
jag vet ju att det är det bästa men ja, alla tankar som snurrar, alla känslor,
allt är kaos..
Nu, mina vänner, kommer jag behöva erat stöd mer än nånsin.
Jag hoppas ni finns där för mig, även Ronny kommer säkert behöva extra stöd.
Jag stöttar dig till 100% Nina :)
detta kommer du klara! du är en stark kvinna!
Kram, Elin
Uscha sånt ska inte behöva hända när man har barn men ibland går det inte laga tråkigt nog.
Jag och min kille kämpar varje dag på grund av att han har damp/adhd så har han humör utan dess like och kan inte gå upp på morgonen men vi biter ihop och kämpar på ...
Ha en bra dag Söndag eller så gått det går iallafall
Usch vad jobbigt :(
Det kan vara det bästa när man bara bråkar.
Ni kanske kan trivas som särbos eller är det helt slut också mellan er?
Kan vara mycket bättre att leva så....
Hade velat skriva mer här men väljer att ta det på annat sätt... Kram <3
De kommer du klara. Man klarar allt för barnens skull. och som du säger vem vet om ett år? Du är stark Nina och de här kommer gå jätte bra :) Kram till dig
Det kommer bli bättre med tiden det lovar jag dig och är det meningen att ni ska vara tillsammans så kommer ni hitta tillbaka till varann det är jag säker på!
Många styrkekramar!
Och jag finns inte så långt borta om du behöver prata av dig! Det är bara att höra av dig!
Att separera är alltid otroligt jobbigt och tråkigt, även om man är överens. Men ni verkar som kloka människor som pratat om det och valt att göra det ni tycker är bäst. Glada men skilda föräldrar är bättre än sura föräldrar som håller ihop bara för att...
Det kommer att gå bra för er, hur det än slutar!
Jag känner inte dej, men hittade hit för ett år sedan ungefär. Jag tror jag vågar skriva att vad bra att du äntligen lämnar honom!! Jag "väntade" ända tills mina barn var 14 och 16 år, men hade mått fruktansvärt dåligt i många år. Vilket medfört mycket ångest över det liv jag levt med mina barn! Du kommer att klara det, mellan raderna kan man läsa att du är en stark kvinna och jag vet att du klarar dej själv. Det kommer att bli några jobbiga månader innan allt det praktiska är klart men sen börjar ditt nya egna liv. Kram från en moring som kanske vågar säga hej nästa gång jag ser dej..
Jag finns här det vet du! Vet precis hur det känns! Vill du prata så hör av dig! Det ÄR tufft! Men det funkar jag lovar dig!
Kram!
Vad tråkigt nina :( Men mår ni dåligt så märker även barnen av det. Jag hoppas det löser sig för både dig & Ronny!
Tufft beslut men jag förstår dig helt i det du skriver. Jag och Leas pappa separerade när hon var 10månader och det var hemskt. Jag älskade honom fortfarande men vi växte ifrån varandra. Sedan hade han även gjort saker som inte var så smart gjort gentemot mig. Men hur som helst så märker man av detta på barnen så himla mycket. Min mamma sa det till mig efter jag och kent gått isär. Hon sa det att Lea var mycket gladare efter det och då bråkade aldrig jag och kent så hon hörde men hon kände förmodligen späningen! Styrke kramar!!
Tråkigt men ni känner ju själva att det är nog, lyssna inte på alla andra. Du kommer klara det galant! kramar.
