Tailsweep Analytics Nina, mamma till Hugo o tvillingarna Max o Vincent -

<3

Jag var in på min kära kusins blogg, jag har inte läst så mycket bloggar i helgen så jag hade inte sett detta tidigare, måste skärpa mig och läsa lite oftare!

Men hon skrev ett så fint inlägg, jag blev lite rörd faktiskt!

Ingen har någonsin vad jag kan minnas sagt/skrivit såna saker om mig, bland annat:
Jag ser upp till dig, du är en sån bra mamma och jag önskar att jag var lika bra som du.

Jag vet inte vad jag ska säga.. jag är inte van vid att höra sånt.

Jag är inte så bra, jag har mina brister precis som alla andra föräldrar.
Men man lär sig under tiden ens barn växer, när Hugo var 7-8 månader var jag mycket mer osäker på allt, hur & vad man ska göra med allt ett barn ska lära sig & vad det behöver, det är så mycket men på nåt sätt så tar man sig igenom det. Helt plötsligt så har dom fyllt 1 år, och sen helt plötsligt 2 år. Då inser man att oj, jag har faktiskt klarat av att vara förälder, lärt han det han ska osv..
då känner man sig mer säker på sig själv.
Jag var så nervös när Hugo föddes, hur skulle jag klara av att ta hand om en bebis??. Jag som inte har klarat av nånting i mitt liv..
Men det gick så bra så.

Visst händer det saker, små olyckor osv, man skäms så mycket som förälder, man känner sig så hemskt att man inte fanns där just då då det hände.. typ som när Hugo var nån månad och ramlade ner från skötbordet, det var det värsta jag har varit med om, han gjorde inte illa sig och grät inte ens, men jag vart helt förstörd. Jag stod där och hade koll, som vanligt liksom, men poff så hade han lärt sig att rulla. Sånt händer tyvärr. Som tur var så gick det bra, man lär sig hur man ska göra och hantera allt.
Oron för att ens barn ska göra illa sig eller att nåt hemskt ska hända finns där hela tiden, ända från att man får reda på att man är gravid och resten av livet.


Men det jag skulle skriva var,
Linda du är en jättebra människa & mamma, du är faktiskt bara 18 (25 feb ;) ), och det är inte lätt att bli mamma alls, och att bli det när man är 17 är nog lite svårare på nåt sätt,
jag skulle aldrig kunna tänka mig själv som mamma när jag var 17, fy hur jag levde då.
Men du är så duktig och klarar allt galant. Att flytta till Orsa från Gävle var också en del som hände i ditt liv, att lämna vänner & en del av familjen och flytta till din mor (min faster), sånt tar nog på ens psyke, att bara flytta hemifrån kan ta mycket, det gjorde det åt mig iaf, jag ångrade mig nästan så fort jag hade flyttat hemifrån,, lämna mamma å sådär liksom.. Men det hör ju till livet, att skapa sitt eget liv. och allt annat jobbigt som hänt.
Och nu verkar du ha fått lite nya vänner och du har mig ;) och allt kan ju inte gå annat än bra, eller hur? :) Du är så stark, som har klarat av allt detta!
Våran kontakt värdesätter jag jättehögt, jag har inte så bra kontakt med någon annan i släkten (förutom familjen) och att vi har barn båda två, vi fick barn tidigt i livet och allt annat, vi förstår varandra och vi kommer nog ha bra kontakt resten av livet, det är för bra för att mista helt enkelt!
Tänk vad roligt vi kommer ha när våra barn växer upp och kan leka och dom kan också få bra kontakt med varandra och det kommer ju vara roligt för dom också! :)

Jag kan sitta här och skriva hur länge som helst, hehe.
Men imorgon ses vi och då kan vi prata om allt :)






Vill ni läsa hennes blogg så är den hääär <----------


Kommentarer

Skriiiiv =)

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback