urk..
Gud va varmt det är, både igår och idag har det varit nästan 30 + här i Falun..
Jag blir lite less, vet inte hur jag ska hantera alla känslor..
Det känns som om dom inte tar en på allvar på neonatalavd, att jag faktiskt kan ta hand om bebis, jag har gjort det förr liksom. Visst att bebisarna är födda lite för tidigt, men dom mår ju bra, det enda vi väntar på är att dom ska lära sig att tutta.
Jag får knappt försöka ens, dom är fram med sondmaten på en gång och jag får liksom inte ens testa när dom är hungriga, efter att dom har fått sondmaten så somnar dom ju och då går det inte att försöka. Dom har tuttat flera gånger, dom kan och orkar en liten stund.
Ju mer man prövar desto mer lär dom sig ju och desto mer mjölk kommer ju finnas.
Men det känns som att dom typ gör sitt jobb, sina rutiner, för att bli klara med det, utan att tänka på föräldern.
Jag vet hur jag vill göra, men jag får liksom inte fram det.
Det borde väl vara bra om man som mamma får göra som man känner är bäst,
det är ju mina barn liksom, det är jag som ska ta hand om dom sen och det är jag som vill få igång allt att funka.
På mitt sätt.
Jag har ju erfarenhet, jag har gjort detta förr fast såklart inte med tvillingar men om dom är lugna och snälla så kan man ju amma en i taget, och sen ta nästa.
Istället för att som dom gör nu, proppa i dom i sonden utan att jag ens får försöka amma dom..
Det är så mycket annorlunda vad dom sa när jag skulle amma Hugo, jämfört med vad dom tycker här. Alla tycker ju alltid olika och har olika åsikter om allt, därför borde det väl vara lite mer upp till mamman, tycker jag.
Det känns som om vi aldrig blir klara här, som om vi aldrig kommer komma hem.
Imorgon åker Ronny hem, jag kommer bryta ihop totalt, jag känner mig så jävla svag i psyket just nu och jag fattar inte hur jag ska klara av allt ensam utan han att prata med och hans stöd.
Jag har aldrig varit bra på att stå på mig, att visa framfötterna när jag kan nånting.
Och nu är det så frustrerande att jag liksom inte får göra det jag vill.
Dom har inte fått gulsot än iaf, kanske inte ens får det, det får dom ju oftast efter 3-4 dygn, dom är 4 dygn nu ikväll..
Dom säger att man vill bli av med sonden så fort man kan,
men varför får jag då inte försöka lite mer så att vi får ta bort dom och åka hem??.
Jag är ett vrak just nu som saknar Hugo och inte får ta hand om mina barn på mina sätt.
Jag blir lite less, vet inte hur jag ska hantera alla känslor..
Det känns som om dom inte tar en på allvar på neonatalavd, att jag faktiskt kan ta hand om bebis, jag har gjort det förr liksom. Visst att bebisarna är födda lite för tidigt, men dom mår ju bra, det enda vi väntar på är att dom ska lära sig att tutta.
Jag får knappt försöka ens, dom är fram med sondmaten på en gång och jag får liksom inte ens testa när dom är hungriga, efter att dom har fått sondmaten så somnar dom ju och då går det inte att försöka. Dom har tuttat flera gånger, dom kan och orkar en liten stund.
Ju mer man prövar desto mer lär dom sig ju och desto mer mjölk kommer ju finnas.
Men det känns som att dom typ gör sitt jobb, sina rutiner, för att bli klara med det, utan att tänka på föräldern.
Jag vet hur jag vill göra, men jag får liksom inte fram det.
Det borde väl vara bra om man som mamma får göra som man känner är bäst,
det är ju mina barn liksom, det är jag som ska ta hand om dom sen och det är jag som vill få igång allt att funka.
På mitt sätt.
Jag har ju erfarenhet, jag har gjort detta förr fast såklart inte med tvillingar men om dom är lugna och snälla så kan man ju amma en i taget, och sen ta nästa.
Istället för att som dom gör nu, proppa i dom i sonden utan att jag ens får försöka amma dom..
Det är så mycket annorlunda vad dom sa när jag skulle amma Hugo, jämfört med vad dom tycker här. Alla tycker ju alltid olika och har olika åsikter om allt, därför borde det väl vara lite mer upp till mamman, tycker jag.
Det känns som om vi aldrig blir klara här, som om vi aldrig kommer komma hem.
Imorgon åker Ronny hem, jag kommer bryta ihop totalt, jag känner mig så jävla svag i psyket just nu och jag fattar inte hur jag ska klara av allt ensam utan han att prata med och hans stöd.
Jag har aldrig varit bra på att stå på mig, att visa framfötterna när jag kan nånting.
Och nu är det så frustrerande att jag liksom inte får göra det jag vill.
Dom har inte fått gulsot än iaf, kanske inte ens får det, det får dom ju oftast efter 3-4 dygn, dom är 4 dygn nu ikväll..
Dom säger att man vill bli av med sonden så fort man kan,
men varför får jag då inte försöka lite mer så att vi får ta bort dom och åka hem??.
Jag är ett vrak just nu som saknar Hugo och inte får ta hand om mina barn på mina sätt.
Kommentarer
Postat av: Jess
Konstigt om du inte får försöka amma dem, de är väl bättre att dem lär sig så ni får åka hem någon gång om dem mår bra ..
Postat av: Fröken Fredrikson
Man tycker ju att ni ska hitta eran rytm så fort som möjligt.. Lära känna varandra och hålla på som ni vill! Inte sticka till sonden.. Konstigt! Svårt att stå på sig när man just fött barn på bb dessutom tvillingar, men du kanske hade mått bättre om du försökte prata med dom igen!
Hoppas de ordnar sig för dig/er!
Postat av: johanna
exakt så gjorde dem med mig också, men jag sa till att jag vill försöka tutta innan sondmatningen. efter det fick jag göra precis som jag ville. Det är kanske som du säger... att dem gör sitt jobb på rutin. tala om hur du känner, dem är goda lyssnare och förstår alltid! LYCKA TILL kram
Trackback
