Funderingar..
Förut idag funderade jag på allt..
Det känns som om jag har tagit tag i allt nu och ska reda ut allt, ja hela mitt liv typ.
Är så otroligt mycket skit som hänt och jag har aldrig fått ur mig det.
Inte så konstigt att man mått som man har gjort.
Det GÅR INTE att ignorera allt hur länge som helst.
När jag gick på BUP när jag var yngre (gick där många år innan jag vart 18),
så sa hon som jag pratade med att när man aldrig får ut det som är jobbigt så kan det
yttra sig på flera olika sätt,
depression, tvångstankar, social fobi och allt möjligt.
Jag har och har haft dom 3 ovan i perioder, ibland allt samtidigt.
Och ni ska bara veta hur det är, att alltid ska ha kontroll på allt,
vissa saker har sin plats, flyttas det så får jag ångest och tror att jag ska dö typ,
eller ännu värre, att mina barn ska dö.
Jag har fått så sjuka jobbiga tvångstankar, att om jag inte gör på ett visst sätt så kommer barnen dö eller bli sjuka.
Och det är så jobbigt så det tar knäcken på mig.
Visst att man alltid är orolig när man är förälder, ända sen det positiva graviditetstestet känner man den oron att något ska hända.
Men det här är liksom mer än så.
Orkar inte dra upp allt här, gjorde det hos psykologen i veckan och det är jobbigt, det tar energi att gå igenom typ hela ens liv.
Sen sociala fobin är lättare vissa dagar och vissa dagar kan jag knappt gå ut på gården eftersom det är så mycket folk här ute.
Därför har jag ibland jättesvårt att träffa vissa människor, såna som jag inte har träffat förut osv.
Att umgås överhuvudtaget är svårt, jag måste liksom ta mig över den där gränsen jämt och det är jobbigt.
Vissa dagar orkar jag helt enkelt inte.
Och det är olika från dag till dag så att planera in en träff är också svårt, för jag vet inte hur jag
är den dagen det gäller.
Tänkte att jag skulle förklara lite, så att vissa förstår.
Jag vill umgås, absolut!
Är bara lite svårt ibland..
Men nu har jag tagit tag i allt och ska prata med en psykolog då och då,
så nu kommer det bli bättre. :)
Alltså förut när jag har gått hos psykologer har jag inte kunnat prata och få ur mig det jag har behövt.
Men nu kan jag :)
Det känns som om jag har tagit tag i allt nu och ska reda ut allt, ja hela mitt liv typ.
Är så otroligt mycket skit som hänt och jag har aldrig fått ur mig det.
Inte så konstigt att man mått som man har gjort.
Det GÅR INTE att ignorera allt hur länge som helst.
När jag gick på BUP när jag var yngre (gick där många år innan jag vart 18),
så sa hon som jag pratade med att när man aldrig får ut det som är jobbigt så kan det
yttra sig på flera olika sätt,
depression, tvångstankar, social fobi och allt möjligt.
Jag har och har haft dom 3 ovan i perioder, ibland allt samtidigt.
Och ni ska bara veta hur det är, att alltid ska ha kontroll på allt,
vissa saker har sin plats, flyttas det så får jag ångest och tror att jag ska dö typ,
eller ännu värre, att mina barn ska dö.
Jag har fått så sjuka jobbiga tvångstankar, att om jag inte gör på ett visst sätt så kommer barnen dö eller bli sjuka.
Och det är så jobbigt så det tar knäcken på mig.
Visst att man alltid är orolig när man är förälder, ända sen det positiva graviditetstestet känner man den oron att något ska hända.
Men det här är liksom mer än så.
Orkar inte dra upp allt här, gjorde det hos psykologen i veckan och det är jobbigt, det tar energi att gå igenom typ hela ens liv.
Sen sociala fobin är lättare vissa dagar och vissa dagar kan jag knappt gå ut på gården eftersom det är så mycket folk här ute.
Därför har jag ibland jättesvårt att träffa vissa människor, såna som jag inte har träffat förut osv.
Att umgås överhuvudtaget är svårt, jag måste liksom ta mig över den där gränsen jämt och det är jobbigt.
Vissa dagar orkar jag helt enkelt inte.
Och det är olika från dag till dag så att planera in en träff är också svårt, för jag vet inte hur jag
är den dagen det gäller.
Tänkte att jag skulle förklara lite, så att vissa förstår.
Jag vill umgås, absolut!
Är bara lite svårt ibland..
Men nu har jag tagit tag i allt och ska prata med en psykolog då och då,
så nu kommer det bli bättre. :)
Alltså förut när jag har gått hos psykologer har jag inte kunnat prata och få ur mig det jag har behövt.
Men nu kan jag :)
Kommentarer
Postat av: Ellie
Skönt att det fungerar nu med att prata :)
Behövs verkligen om man ska må bra!
Kram
Postat av: Catte
Vad skönt att du kommit över steget att kunna prata om det! =)
Hoppas det blir bättre nu och att du känner att du mår bra snart igen. =)
Postat av: EmmaT
Åååh vad bra! Gud vad glad jag blir! Att du kan prata nu och berätta för oss andra, det är superbra, det kommer hjälpa dig mycket i processen. Jag är så stolt över dig! Du är duktig! <3
Trackback
