Tailsweep Analytics Nina, mamma till Hugo o tvillingarna Max o Vincent -

Ensamheten.

Gud vad jag har funderat sen igår.. välbehövligt antar jag, och inte bara smita ifrån alla tankar som faktiskt borde gås igenom.
Jag är verkligen livrädd för att jag ska bli ensam, tänk om jag sitter här om tio år och inte har haft nåt sällskap alls :p
Jag har haft någon, en trygghet, i så många år nu och nu kommer jag bli ensam.
Det har varit VI, nu blir det JAG.
Det känns jobbigt..
Jobbigast av allt kommer ju vara det här som man har när man bor ihop med någon,
att kunna prata om allt, att kunna berätta vad barnen gjort på dagen, osv..


Jag & Ronny kan inte hålla ihop bara för att vi är rädda för att va ensamma,
han tycker det ska bli skönt tror jag.
Är känslorna borta så är dom..

Nu kommer jag tvingas att ta itu med mig själv, och jag vet inte om jag orkar. :/

Åh usch och blä..
Jag tänker va ärlig, jag kommer behöva mina vänner mer än nånsin.
Snälla finns där för mig!
Jag vet hur jag kan vara, jag har en dum vana att låsa in mig när jag mår dåligt,
orkar liksom inte va social.
Kan inte nån bara komma hit, oplanerat, liksom. Då har jag ingen chans att rymma undan :p
Kanske låter sjukt men..
Jag VILL umgås, men jag orkar inte planera in nåt, för jag mår så olika från dag till dag..
Och att göra mina vänner besvikna orkar jag inte heller med.
Därför planerar jag nästan aldrig in nåt längre.
Jag mår så mycket bättre när jag umgås och efteråt, men ibland orkar jag inte ta mig dit.. typ.

Jag mår så himla konstigt just nu alltså.
Jag söker verkligen inte någon som ska tycka synd om mig,
men jag behöver verkligen stöd, annars kommer jag krascha helt, och det kan jag inte, för mina barns skull.

Jag är helt skakis hela dagarna, jag är liksom rädd.
Jag vet hur jag kan vara, hur jag blir..
och hur jag var innan jag träffade Ronny och fick barn.
Då jag var ensam.
Tänk om jag blir lika som då, det vill jag verkligen inte,
det kan jag inte, nu har jag barn och måste ta ansvaret,
jag älskar dom mest i hela världen och jag kan inte svika dom.

Att vara ensam kan va skönt IBLAND, men det är inte min grej liksom..
Ronny ska ändra jobbschemat, från 3-skift till 2-skift,
så han jobbar morgon/kväll varannan vecka.
Barnen kommer sova hos mig på veckorna,
men när han jobbar morgon kan dom vara hos han på eftermiddagen.
När han jobbar kväll kommer dom knappt träffas på 4 dagar,
men eftersom han jobbar kväll är han ju ledig på Fredagar och då ska han ha barnen Fredag,lördag,söndag, och då får jag 3 hela dagar för mig själv.
Det kanske inte verkar så mycket för er, men för mig kommer det kännas som asmycket.
En timme kommer kännas som flera timmar..


Jag behöver någon som kan ge mig en spark i arslet, nån som finns och kan dra med mig ut på saker :p
Iallafall i början tills jag känner mig lite starkare igen.

Ni får ursäkta att mina inlägg är så störda, men jag måste skriva av mig.
Vill ni inte läsa så gå inte in hit,
jag bara måste få ur mig annars blir klumpen i magen ännu större.


Allt kommer bli bra, det vet jag. Vissa stunder har jag bara så svårt att se framåt.

Kommentarer
Postat av: Ammie

Gumman, JAG kommer alltid finnas här, när som helst på dygnet :) och jag drar gärna ut dig på saker :) <3

2011-08-10 @ 00:41:43
URL: http://ammiecool.webblogg.se/
Postat av: Petra

Jobbig känsla det där.

Nu är det ju inte samma sak, för jag och barnens pappa har ju aldrig levt ihopa så jag visste ju hur jäkla ensam jag skulle bli.

MEN jag känner som du., tänk om jag sitter ensam med två barn resten av livet??!!

Jag får ju nästsn lite panik över det!!

2011-08-13 @ 19:46:09
URL: http://petratvillingmamma.blogg.se/

Skriiiiv =)

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback